Henrik Johansson

När jag var liten handlade livet om ganska enkla saker. Ja, i backspegeln tycks det ändå rätt okomplicerat att vara barn på 90-talet. Världen runt omkring mig var trygg och trivsam men också trist. Därför tog jag som många andra min tillflykt till televisionens förtrollande utkiksfönster. Sedan dess har TV:n ständigt fuktat mina sinnen som en outsinlig källa till kunskap, fakta och berättelser.

Jag växte upp mitt i den grönskande sörmländska landsbygden och blev tonåring i ett lika idylliskt som sömnigt samhälle kallat Malmköping. Det flimrande fönstret mot omvärlden fyllde mitt blåa pojkrum i fyran på Källgatan med dinosaurier, robotar och rymden.

När jag tog studenten var jag inställd på att bli civilingenjör, inte för att jag visste vad en sådan ingenjör gör, men för att jag hade förstått att det var något av det duktigaste man kunde bli. Och dessutom kunde säkert civilingenjörer fixa alla problem i samhället som jag hade sett på TV. Det tog ett knappt halvår av tragglande för mig att inse att algebra och trigonometri inte skulle ta mig dit jag ville.

Detta första uppvaknande följdes av ytterligare ett när jag tillsammans med en före detta klasskamrat åkte till södra Spanien för att WWOOF:a på en olivgård. Värdfamiljen var två spirituella veganer från Wales som tycktes leva ett spartanskt men i sin enkelhet också helt magiskt liv uppe i bergen ovanför den lilla byn Órgiva.

Så med en ny växtbaserad livsåskådning som souvenir tog jag mig an ett nytt äventyr i universitetsstaden Lund där jag skulle spendera tre år med att plugga miljövetenskap, spexa och bli förälskad i det studentikosa levernet. Känslan var som att ha hittat ett andra hem, en varm tillåtande gemenskap.

De saftiga studierna byttes så småningom ut mot torrt lönearbete. Visserligen för en god sak men i en ack så byråkratisk statsapparat. Tiden som pappersvändare gav mig snart kraftig träsmak men även gott om utrymme för att dagdrömma. Så plötsligt en dag hade jag fått en idé, en sån där idé som inte går att vifta bort.

”Eureka! Jag ska skapa en klimatredaktion!” Med min bakgrund som miljövetare och mitt passionerade intresse för video skulle jag bygga ett filmkollektiv som skulle förändra världen. Det fanns bara tre problem. Jag var pank, introvert och hade inga kollegor i denna skärningspunkt mellan miljö och media. Så utan att blinka vände jag mig återigen till bekanta jaktmarker.

I sökande efter likasinnade landade jag så i Falun – Dalarnas, ja om inte hjärta så åtminstone lever. Efter tre års studier i Film- och TV-produktion skulle säkerligen min önskan om kunniga kollegor snart gå i uppfyllelse. Men tre år blev till fyra och när jag så till slut tog min andra kandidatexamen konstaterade jag faktum. Bristen på överlapp mellan miljövärlden och filmskaparuniversat var solförmörkande stort.

Så nu står jag här och stampar med ett ben i miljörörelsen och det andra i filmkonsten. Under den ena foten växer ivriga gräsrötter som inte vet vad de ska med rörliga digitala bilder till, ty, plakat har fungerat fint sen Barsebäck. På samma sätt sticker nervösa konstnärssjälar fram under den andra foten, enbart engagerade i kampen om nästa Guldbagge eller möjligen bara nästa hugg överhuvudtaget.

Och vilka är det då som kan och vill visa berättelser om den framtid vi vill leva i? Vem kan visualisera visionerna om ett hållbart liv för oss och framtida generationer? Är det vi?

Kontaktuppgifter:
henkson@me.com
073 428 22 24
https://www.linkedin.com/in/henrikjmiljovetare/